Allmänt
Kikhosta är en av de infektionssjukdomar som brukar kallas barnsjukdomar, även om också vuxna kan få kikhosta. Sjukdomen orsakas av en bakterie som sätter sig i luftvägarna och gör att det blir en inflammation där.

Sjukdomen går över av sig själv, även om det ofta kan ta tid att bli helt frisk. Sjukdomen kan hålla på ända upp till tio till tolv veckor. Kikhosta smittar lätt genom att bakterien sprids med de mikroskopiskt små droppar som kommer ut när den som är sjuk hostar eller nyser. Det kan därför räcka med att sitta nära en sjuk person som hostar för att bli smittad. Man kan också bli smittad om man tar på ytor där droppar fallit och sedan gnuggar sig i ögonen eller i näsan. Från det man har blivit smittad tar det vanligen mellan en till två veckor innan sjukdomen bryter ut. Smittsamheten är störst i förkylningsstadiet och minskar sedan långsamt. Det tar ungefär sex veckor innan man är helt smittfri.

De som är mest mottagliga för att smittas av kikhosta är ovaccinerade och barn under sex månader som ännu inte fått ett bra skydd av kikhostevaccinet. En annan grupp som insjuknar är äldre barn och vuxna trots att de är vaccinerade mot kikhosta eller tidigare har haft kikhosta. För spädbarn, alltså barn under ett år, kan kikhostan vara allvarlig. Då kan det vara livshotande. Hos dem kan hostattackerna leda till andningsuppehåll och syrebrist och de kan bli medvetslösa eller får kramper. Spädbarn med kikhosta kan även ha andningsuppehåll eller bli oroliga utan hosta eller kikningar. Därför läggs spädbarn ofta in på sjukhus om de blir sjuka.

Symtom
Symtomen på kikhosta är desamma hos vuxna och äldre barn. Sjukdomen börjar som en vanlig förkylning med hosta och halsont. Ibland får man lätt feber. Efter ett par dygn börjar man hosta allt mer, och efter en till två veckor är hostan besvärlig och övergår i hostattacker. Hostan har ett segt slem och kommer i attacker och man hostar tills man kiknar. Ibland kan man få svårt att andas och bli blå i ansiktet. För äldre barn är det här jobbigt, men inte farligt. Ofta avslutas hostattackerna med att man kräks upp slem. Hostattackerna behöver inte komma särskilt ofta, ibland bara tre eller fyra attacker per dygn. Det vanligaste är att de kommer på nätterna när man ligger ner. Mellan hostattackerna kan man må bra och inte verka sjukt nästan alls. Ibland kan hostattacker göra att man får kraftigt röda ögon. Det är inte farligt och det går över av sig själv efter fem-sex dagar. De mest intensiva hostattackerna brukar pågå under två till fyra veckor. Det kan vara mycket ansträngande, särskilt för barnet, men även för föräldrarna som ofta inte får tillräckliga möjligheter att vila. Hostattackerna brukar sedan långsamt avta men kan fortsätta i ytterligare 10-12 veckor. För spädbarn, alltså barn under ett år, kan kikhostan bli allvarlig. Hos dem kan hostattackerna leda till andningsuppehåll och syrebrist och de kan bli medvetslösa eller få kramper. Spädbarn med kikhosta kan även ha andningsuppehåll eller bli oroliga utan hosta eller kikningar. Därför bör de läggas in på sjukhus för övervakning om de blir sjuka. En del barn med kroniska sjukdomar kan också behöva övervakas på sjukhus om de får kikhosta.

Behandling
Det finns ingen medicin som botar kikhosta. Men sjukdomen kan lindras, och möjligen kan smittorisken minskas, om antibiotika sätts in i ett tidigt skede. Det brukar bli aktuellt med antibiotika till barn under ett år, till barn med vissa kroniska sjukdomar och till personer som riskerar att smitta spädbarn. Barn under ett år och barn med vissa kroniska sjukdomar som har fått kikhosta behöver dessutom ofta läggas in på sjukhus. Barn under sex månader som utsatts för kikhostesmitta behandlas med antibiotika i förebyggande syfte redan innan barnet har fått symtom. Om de får antibiotika tidigt kan det förhindra att sjukdomen alls bryter ut eller lindra symtomen. Barn mellan sex och tolv månader som utsatts för kikhostesmitta behandlas med antibiotika först när de har fått de första symtomen, för att sjukdomen ska bli lindrigare. Om behandlingen dröjer mer än en vecka efter sjukdomens utbrott, har den ingen säker effekt. Barn över ett år och vuxna som har kikhosta som inte kan undvika att träffa spädbarn brukar behandlas med antibiotika för att minska smittrisken. Hostmediciner brukar inte lindra besvären.

Man kan pröva att låta barnet sova med huvudet lite högre än vanligt, till exempel genom att lägga några extra kuddar under madrassen vid sängens huvudända. Dryck kan göra att slemmet blir lättare att hosta upp, därför är det bra att se till att barnet dricker lite extra. Om barnet orkar kan det vara ute. En del barn mår bättre om det är svalt i sovrummet. Ofta kan barnet få flera hostattacker varje natt, och det kan komma mycket slem och ibland kräkningar. Då kan det vara bra att ha en hink vid sängen. Det är vanligt att barn tappar aptiten när de har kikhosta. Man får då försöka se till att barnet får i sig något, ibland blir det vad barnet själv får välja. Det viktiga är att barnet äter.

De flesta barn behöver vara hemma från förskola eller skola under den mest intensiva sjukdomsperioden. När barnet är feberfritt och fått tillbaka orken kan det gå på förskola och skola igen, även om hostan är kvar. Smittspridning har oftast redan skett innan symtomen uppträder och ur denna synpunkt hjälper det inte att vara hemma. När hostan inte är lika intensiv minskar också risken för att smitta fler personer, även om barnet fortfarande kan smitta. Barnet är smittfritt sex veckor efter att symtomen började, men kan fortsätta att ha hosta längre än så. Man ska berätta för personalen i förskolan att barnet har kikhosta så att de i sin tur kan informera om att det finns barn med misstänkt kikhostesmitta på förskolan. På så sätt kan föräldrar med barn under ett år vara uppmärksamma på om barnet får hosta, och barnet kan då få behandling tidigt. Om det finns spädbarn på förskolan bör barnet med kikhosta ha behandlats med antibiotika i minst fem dagar innan det går till förskolan igen. Efter en kikhosta kan barnet få lunginflammation eller öroninflammation. Detta kan visa sig genom att symtomen förändras och att barnet får feber eller verkar sjukt på annat sätt. Barnet kan till exempel bli trött, hängigt, gnälligt, ha ont någonstans eller få minskad matlust.

Källa: Vaccinationsgruppen respektive 1177.se